Turbulens.

Det stormar i livet. Dalarna är som vanligt djupa men numera står topparna fast. Stabila. Orörliga. Jag har en klippa att hålla mig i. Någon som skrattar med mig, torkar mina tårar, säger ifrån till mig, delar livet med mig. Och jag är så innerligt tacksam över det, nu när livet gjort den djupaste dykningen sen barnen blev till. Eller ja, nu ska vi inte beskylla livet för några få personers oförmåga att kommunicera. Men stormar gör det. 

Men som vanligt kommer jag ut på andra sidan stormen, lite mer trasig, men ändock lite starkare. Muren byggs på med nåt extra varv, jag bannar mig själv för att jag gett för mycket av mig själv tidigare, då det ändå kastas i rännstenen och är ingenting värt längre. Sorgen river i mitt bröst över all tid, energi, kärlek och pengar jag spenderat, som inte längre betyder något. Som inte ens är värt ett tack. Som inte ens räknas. 

Jag fäller en tår när jag ännu en gång fixar det som behöver fixas, samtidigt som en skopa skit slungas åt mitt håll och träffar mig i mellangärdet, slår luften ur mig, sänker mig till marken och ännu en gång får mig att känna mig värdelös. Besviken över att det jag gjort och fortfarande gör förbises och förminskas till intet. 

Jag knyter näven i fickan, arg på mig själv för att jag inte kan sluta. För att jag fortsätter ge, fixa, styra upp och pussla ihop. Arg på att jag fortsätter vara snäll. Håller istället tummarna för att det nån gång kommer löna sig. Nån gång kommer karman vända sig mot mitt håll och tycka att det är min tur. 

Men inte än, tydligen. 

Kommentera här: