Åren går.
3 år sen. Tre. År. Sen. När jag vaknade denna morgon för tre år sen visste jag att nåt var fel. Kroppen kändes blytung, tankarna studsade vid allt utom det faktum att en av de tre i magen var helt stilla. Jag glömmer aldrig ultraljudet några timmar senare, hjärtat som inte pickade på skärmen, världen som rasade. Förvirringen inför inläggningen på sjukan; vad händer nu? Hur länge blir jag kvar? Vad händer med de andra två?
Sorgen som sakta slog rot. Jag hade förlorat ett barn. En liten människa dog i min kropp. Kommentarer haglade: "vilken tur att du har de andra två", kommentarer som fick mig att vilja mörda folks ena barn och sen fälla samma kommentar.
Den dubbla känslan. Att stå inför det bästa och det värsta i mitt liv: föda mina första barn där två lever och en är död. Att stå inför att se mitt döda barn, planera begravning och samtidigt namngivning.
Jag är glad att jag där och då inte visste att jag stod inför 14 tunga veckor pendlandes mellan olika sjukhus. Men jag hade lätt och ledigt tagit 14 veckor till bara Jason fått leva. Och jag kommer aldrig sluta vara arg på mig själv för att jag inte bad om en koll i Falun några dagar innan när dom i Mora var tveksamma. Då hade det kanske slutat annorlunda.
Vila i frid mitt älskade lilla barn som aldrig hann se dagens ljus. 💖👼🏼