Saknad.
Vissa saker är svårare att hantera vid en separation, än andra. Jag själv och mitt mående känns rätt sekundärt. Jag är vuxen och kan ventilera med andra, relatera till andra, älta, vända och vrida och sen gå vidare. För de små är det värre.
Grabbarna kan ibland komma gråtandes av saknad. De saknar den pappa de haft i fyra år av sitt liv, och de saknar Elzas syskon som de bott med lika länge men väldigt sällan träffar längre. Och när de gör nåt som påminner om gamla tider, ögonen tåras och
de kommer till mig med sin saknad, så vet jag inte vad jag ska svara. Det knyter sig i mitt bröst och mina tårar bränner bakom ögonlocken. Hur förklarar man att man kan bli bortvald och bortprioriterad? Än svårare blir det ju såklart när lillasyster
kommer hem och pratar om familjen de en gång hade, men inte längre träffar.
"Jag vet inte" har blivit mitt standardsvar. Det är det enda svaret jag kan ge till de gråtande ögonen och de smärtande små hjärtana. För jag vet verkligen inte. Jag vet inte hur man kan leva med barn i fyra år, kalla dom sina och sen bara klippa.
Det övergår mitt förstånd.