Jag lyfter upp den späda lilla kroppen ur sängen, vartenda ben under den tunna, bleka huden känns mot mina handflator, trasslar loss sladdar och slangar och sätter mig i min säng med honom i famnen. Den lilla högen av skinn och ben hänger lealös mot min arm, försöker förgäves få honom att vakna till. Huvudet flänger okontrollerat, tungan puttar ut nappflaskan jag försöker mata honom med så drar upp maten i en spruta och matar vis sonden istället. Tittar på den lilla människan som bara någon dag innan sprattlade vilt, tittade runt och glatt åt när det var dags för mat och som nu bara ligger där, helt stilla. En tår som inte går att hejda letar sig ner för min kind och precis samtidigt tjuter maskinen snett bakom mig. En snabb blick på den berättar att pulsen i den lilla kroppen är låg. Någon sekund senare ilsknar pipandet till och blinkandes går från orange till rött: pulsen är farligt låg. Bröstkorgen på den bleka varelsen i min famn har slutat röra på sig och den bleka huden har mirakulöst nog blivit ännu vitare. Jag ropar hans namn, smeker hans kind och skakar om honom. Efter en stund höjs bröstkorgen igen. Ytterligare en stund senare slutar det pipa. Pulsen är åter normal. Fortsätter mata försiktigt. Den lilla pojken är lika lealös som innan, oberörd över det som just hänt. Jag hinner precis få ner min egen puls till det normala innan det piper igen. Bröstkorgen slutar röra sig igen. Skakar igen men får ingen reaktion. Paniken stiger i mig när jag skakar igen, klappar försiktigt på kinden och pustar ut när tredje skakningen får bröstkorgen att höjas på nytt. När det sen bara någon minut senare inträffar en tredje gång tillkallar jag personal som kommer in och vimsar om nässpray. Vad tusan hjälper nässpray om lungorna ändå inte drar in någon luft och hjärtat i det närmaste lägger av? Får liv i honom igen och blir ombedd att lägga honom upprätt på mitt bröst istället. Det verkar fungera, jag känner de svaga små andetagen mot min halsgrop och i samma sekund som jag slappnar av en aning börjar mina tårar rinna. Inuti förbannar jag mig själv för att jag lät dom genomföra en operation han inte ens behövde. I mitt huvud spolar jag tillbaka tiden ännu längre och inser att om jag stått på mig redan innan den där ödesdigra natten då de satte sonddropp, så hade vi inte ens varit här. Ilskan och sorgen turas om att ta plats i min kropp och när jag känner den lilla kroppen röra sig mot min bröstkorg kommer tårarna med förnyad kraft. Så liten. Så svag. Och redan utsatt som försökskanin inför människor som vill leka Gud och visa att dom vet bäst, att dom kan, att dom vet vad dom pratar om. Vad är det för grym, egoistisk värld jag fött mina älskade söner till där de kan låta en pytteliten människa gå igenom det här utan egentliga belägg för det? När jag tänker framåt blir jag rädd. Han ska sövas minst en gång till.