Trots.
Detta fenomen förstår man inte vidden av förrän man upplever det. Ian är värst. En mycket bestämd liten herre med "Ian vill inte.." som absoluta favoritfras. Det spelar ingen roll hur man lockar, försöker, förklarar, skriker, viskar, leker, ignorerar.. INGET fungerar. Allt möts av "Ian vill inte.." och förstärkt med tårlös gråt som bara stånkas ut för att lägga betoning på orden, så vi ska förstå budskapet av vägran helt och fullt.
I förrgår buhuades det hela dagen. HELA dagen. Tänk er fejkgråt, precis varje sekund av din dag, som ibland når toner av falsett för extra terror. Lägg till lite puttande och slag på tvillingbrorsan bara för att få till en passande duett med jämna mellanrum. Man. Blir. Tokig. När det inte ens går att muta ungar med glass, då är det illa!
Vi överlevde den dagen, och hoppades på bot dagen därpå. Icke. Morgonen började i samma tonläge och inget vi gjorde var rätt. Frukosten han bad om var fel, stolen han satt på var fel, kramarna fel, icke-kramarna också fel och inget kan sägas utan ett gnällande buhu-tonläge. Morsan kikade in nånstans när insikten nått mig att det var en repris på dagen före som stundade och mitt hår just var på väg att färgas grått. Först häpnade hon, då hon aldrig sett någon av grabbarna på det humöret, men sen klev hon in som en riddare i skinande rustning och tog med sig Ian på äventyr. Mina såriga öron jublade, min hårfärg förblev röd och det lilla sans som fanns kvar stannade på plats. Tack gode gud!
Eftermiddagen blev bättre, dagen idag har varit smått fantastisk och även om läggningen föregåtts av "Ian vill inte sova", har han ändå lagt sig helt utan hysteri och sammanbrott både igår och idag. Känner lite att jag vill köpa en trisslott.
Idag verkar dessutom ALLA TRE små ha somnat samtidigt, utan protester från nån av dom. Och klockan är bara 19. Känns föga troligt att jag och Niklas ska hinna titta på nåt tillsammans utan att springa skytteltrafik in till tvillingarna och utan att Elza behöver gungas i sin sjal. Än vågar jag inte tro på detta mirakel!
