Matdagbokandet går riktigt bra. Vissa dagar är jag lite halvkass på att äta på de tider jag ska äta, det får ju egentligen inte gå mer än 3-4 timmar mellan varje måltid. Men oftast har det gått bra. Dock har jag inte enbart ätit nyttigt denna vecka. Har passat på att tömma kyl och frys på diverse mat som kommer vara bannlysta när jag är klar med pulverdieten. Jag har inte riktigt ekonomi till att kasta mat för flera hundra, såp det fick helt enkelt lov att bli så.

En pizza har jag ätit också. Då skämdes jag. Och tvingade mig själv att sluta efter halva, så att jag slapp skriva upp en hel pizza i matdagboken. Haha. Alla sätt är bra utom dom dåliga, heter det ju.
Jag har faktiskt skrivit upp allt. Hur onyttigt eller onödigt det än har varit. Men det dåliga samvetet har varit där ibland. Men jag är inte mer än människa. Och jag inbillar mig att det blir lättare efter pulverdieten, när man liksom har rensat ur kroppen och börjar på noll, så att säga. Dessutom med så gott som tomt kylskåp och frys. Men hur jag ska kunna äta mat och bara komma upp i 800 kalorier per dag och dessutom äta 6 gånger om dagen, är i dagsläget en gåta.. Men jag antar att det ger sig.

Imorgon börjar flytet, i 4 veckor blir det enbart modifast, sen två veckor upptrappning till mat. Ser inte fram emot det!

Sist jag var i Skönvik så pratades det en hel del om förväntningar, vad vi förväntar oss efter operationen. Inte en enda av oss nämnde en siffra i våra svar, inga specifika mått eller exakta kilon. Kursledarna förvånades över det, vilket för mig blir synonymt med att dom inte riktigt förstått varför folk söker sig till operation.

När det går så långt att man vill operera sig, så är det inte några futtiga siffror på vågen man vill ändra. Nej, då är det större saker på gång. Trasiga leder, sömnproblem, orkeslöshet och så vidare. Operation är sista utvägen, ingen opererar sig för att det är så jävla roligt och för att gå någon form av genväg. Man har sedan länge passerat det där med siffror, att bry sig om ett kilo hit eller dit. Man har insett att det finns viktigare saker här i livet.

Att få må bättre. Att kunna röra sig, andas, ta en promenad utan att ha ont, leka med sina barn. Att leva, helt enkelt.

Idag är första dagen jag för matdagbok. Det känns lite vikt väktar-feeling över det hela. Att skriva upp precis allt. Men jag tror att det är bra att få en översikt över vad man egentligen stoppar i sig på en dag.

Det får max gå 3-4 timmar mellan måltidera, så det blir ett himla räknande hela tiden, för att få ihop det och ett ständigt kollande på klockan. Men det känns inte som att det gör så mycket, för jag tror att det är en bra sak att hålla blodsockret på en vettig nivå.

Nu är det slut på att äta en gång varje/varannan dag, det ska bli ordning och rutiner! Me like!

Magontet med resorna löste sig med lånade pengar. Får ju igen pengarna bara jag skicka in biljetterna, så då känns det okej att låna pengar. Annars är jag VÄLDIGT anti att låna pengar..
Dessvärre återkom magontet när all snö hindrade tågens framfart och vi blev försenade. Borde inte snö tas med i beräkningen när man planerar tågresor i ett land som har snö ganska många månader?

Ramlade hursomhelst in på Skönvikt precis när det var dags att påbörja mötet, gäller att ha lite tajming ibland! Denna gång gick vi igenom matdagboken vi skall föra. Och nu är det inga krav på vad vi ska äta, så länge vi skriver ner allt som passerar vår strupe, och så ska vi äta sex gånger om dagen. Så vart det lite diskussioner om vart man sitter när man äter. Kravet är egentligen att vi ska sitta vid köksbordet och låta måltiden ta en halvtimme. Helt utan saker som kan distrahera. Alltså ingen tv, bok, dator, tidning, radio eller musik. Vansinne, i mina öron. Jag stressäter när jag sitter helt allena vid köksbordet, det finns ju inget tråkigare! Flera höll med mig. Jag tror att det här är enda punkten jag medvetet kommer skita i. Tycker det är helt befängt!

Sen övergick vi till att prata motion och sömn. Vi skall röra på oss 30 minuter om dagen. Sounds fair. Sova skall vi göra i 6-8 timmar per natt och dessa timmar ska avverkas mellan 22-08. Jag jobbar på det där med att gå upp åtta, hittills går jag upp vid nio, men bara det är ju en enorm förbättring för att vara jag så jag känner mig ändå nöjd med det. Sov ju regelbundet hela förra veckan och var bra mycket piggare mot slutet av veckan än jag tidigare varit, så sömnen ska jag köra stenhårt med!

Sen var det inte så mycket mer än så. Fick lite mer information om Modifast, men annars var det intet nytt, as usual.
Jag hade dock turen att få åka bil hem. En i gänget bor inte alltför långt bort, så jag fick gärna haka på. Förhoppningsvis finns en bil att låna även nästa torsdag, så att vi kan åka bil även då. Vore helt fantastiskt underbart om jag får säga det själv!

Det här med att ta sig till Säter, är något som ger mig ont i magen. Hade jag haft bil och körkort hade det inte varit några som helst problem, hade varit framme på 1½ timme utan att behöva krångla.
Om man åker buss med Dalatrafik, så åker man gratis. Då ser resvägen ut såhär, 4 byten där man på två ställen bara har en minut på sig och restiden tickar upp till 3 timmar och 40 minuter. Meningen vad att jag skulle åka på detta sätt i torsdags, men sent på kvällen innan lyssnade jag på mitt magont och beställde tågbiljetter istället. Förhoppningsvis får jag tillbaka pengarna för dom biljetterna.

Men nu på torsdag, har jag inte råd att åka tåg. Jag beställde ju Modifast för mina sista pengar och tänkte inte helt på att det kan vara bra att ha pengar till tåget. Så om jag inte vinner på lotto (som jag inte ens spelar på) så får jag lov att ta den något knaggliga bussresan på torsdag. Och magontet sitter som en smäck.

Under puvlerdieten är det modifast vi kommer att använda oss av. Meningen är att vi ska "äta" 6 gånger om dagen, och således få i oss 800-1200 kalorier om dagen. Hur detta skall fördelas, var det lite delade meningar om när saken diskuterades igår.
Shakesen ligger på 220 kalorier per shake och då kommer man ju upp i 1320 kalorier om man dricker 6 om dagen. Men så upptäckte vi att det finns bars som man kan äta som ligger på 120 kalorier/st. Så vi konstaterade att det blir 3 shakes om dagen, och 3 bars. Shakes när man egentligen ska äta frukost, lunch och middag, och sen bars som mellanmål.
Tror det blir attans bra, för då får man tugga lite också. Det hade jag ju mest problem med när jag gick på cambridge, att aldrig få tugga på nåt! Det är jobbigare än man tror.

Hur som helst så har jag nu beställt grejer så att det räcker i 16 dagar. 939 kr vart det. Puh, inte direkt billigt, men vad gör man inte? Nästa gång jag får pengar är det bara att beställa resten, blir ju några dagar till, så att säga. Men då har jag förhoppningsvis fått lite mer/bättre info från Skönvikt om vad som egentligen gäller..

Igår var jag på första gruppmötet på Skönvikt. Jag trodde att själva kursen skulle dra igång igår, eftersom vi fått så mycket information i förväg. Men icke sa nicke, för tredje gången i ordningen fick vi information om vad kursen kommer handla om. Av två timmars möte var det kanske 15 minuter som var nya saker jag inte hört innan. Att spendera en hel dag på tåg, för så lite information kändes inte allt för meningsfullt.

Men det kändes ändå värt det, eftersom jag fick träffa gruppen jag kommer spendera våren med. Vi kommer alla gå igenom samma sak på väg mot samma mål. Igår skrattade vi en hel del, jag tror det är en riktigt härlig samling människor som kommer underlätta min resa en hel del, faktiskt. Mer än såhär kommer jag inte att skriva om dom andra, eftersom vi alla skrivit på tystnadslöfte som innebär att allt som sägs där, stannar där.

Mötet började iallafall med att vi en och en fick gå iväg och väga oss, och så kommer varje möte att påbörjas. Lagom roligt. Blir kanske roligare sen, när man ser hur siffrorna tickar neråt. Sen bänkade vi oss för informationen. Frågorna var många när vi kom till att diskutera pulverdieten, svaren var dock inte särskilt många. Stundtals känns det lite förvirrat, som om att dom inte vet vad dom pratar om, men man får väl ge dom lite tid, det är ju trots allt nystartat. Igår var ju första mötet någonsin på denna kurs, så det ger nog med sig. Dom hade iallafall en hel lista med saker att ta reda på till nästa gång.

Läkarn kom in en sväng och berättade lite om själva operationen. Det är attans skönt att träffa en läkare som för en gångs skull pratar med en som en människa, inte som en tjockis. Ja, det låter bakvänt eftersom vi är där just för att vi är tjocka, men dialogen är en helt annan än när man går till vårdcentralen och får nedvärderande blickar och kommentarer om sin vikt. Vi hade alla varsin vårdcentralshistoria att dela med oss av.

Arvo, som jag tror att läkaren heter, berättade lite grejer om varför man går ner i vikt av operationen. Han började ju med att berätta att dom egentligen inte vet varför den funkar, den bara gör det, men dom tror att det är tre saker som bidrar. För det första är det såklart pga att man får i sig mycket mindre mängd mat, för det andra går maten direkt ut i tunntarmen (man hoppar över tolvfingertarmen, om jag fattat det hela rätt) och tunntarmen är den tarm som utsöndrar tarmhormoner, dessa hormoner berättar för oss att vi är mätta. Och eftersom dessa utsöndras i ett tidigare skede än normalt, slutar man alltså äta tidigare. Och sist men inte minst så var det nåt med att maten kommer ut i tarmen fortare och förbränns där istället för i magsäcken, eller nåt liknande. Hängde inte helt med på sista punkten..

Sen fick vi lite mer information, som vi redan fått. Och innan det var dags att bege sig hemåt så fick vi våran första hemläxa; "Hur blir livet efter min magsäcksoperation?". Vi ska alltså skriva ner våra mål och förväntningar som vi ska diskutera nästa vecka.
Hemläxor kommer vi visst få varje vecka, framöver kommer det tydligen bli större saker som kräver att man skriver så gott som varje dag. Ska bli spännande att se vad dom hittar på..

För ungefär 2½ år sedan, gick jag till vårdcentralen och fick en remiss skickad till Falun för att jag ville göra en gastric bypass operation. Sen har turerna gått lite fram och tillbaka, och av olika orsaker har det dragit ut på tiden. Men till slut fick jag iallafall komma till Viktenheten i Skönvik, Säter, på bedömning. Där fick jag träffa psykolog, beteendevetare, läkare och sjukgymnast. Alla endades om att operation är ett bra val för min del.

Dalarna är just nu det enda landsting som har infört en form av kurs innan operationen, det är visst på gång att startas i Göteborg också men just nu är Dalarna det enda. Först fick jag reda på att kursen var ca 11 månader lång och att jag under dessa månader skulle besöka Säter en gång i veckan. Då kändes det verkligen omöjligt att kunna genomföra det. Men efter många påtryckningar har kursen förkortats och förbättrats, så nu har jag en helt annan känsla.

Kursen är uppdelad i olika faser. I första fasen ska vi börja med att förändra våra liv, totalt. Vi måste äta 6 gånger om dagen, sova regelbundet och motionera 30 minuter om dagen. Ändra så gott som alla rutiner med andra ord. Sen går vi över på pulverdiet-fasen. I fyra veckor ska vi enbart dricka shakes och soppor, för att sen under två veckor trappa upp och äta mat. Under pulverdieten får vi i oss 800-1200 kalorier om dagen och den största orsaken till pulverdieten är för att man ska krympa levern för då blir lättare att operera och för att vi ska tappa lite vikt så att narkos och liknande blir mindre riskfyllda.

Efter pulverdieten ska vi alltså äta igen i 6 veckor. Först tyckte jag att det lät galet och bakvänt, eftersom överallt annars flyter man (går på pulverdiet) precis innan operationen just pga levern. Men när vi väl börjar äta, kommer vi äta samma kalorimängd som under pulverdieten och således kommer levern inte att förstoras igen.

När dessa sex veckor är avklarade, så är vi inne i maj och då är det dags för operation. Vi är 9 stycken i min grupp och vi kommer opereras 3 i veckan, så under 3 veckor kommer operationerna utföras. Jag vet ännu inte exakt när just min operation blir av, men jag vet att det blir nån gång under maj.

Sen fortsätter kursen efter operationen. Vilket jag nog tycker är det bästa av allt. Jag har hört många som blir lämnade helt åt sitt eget öde efter operationen och hamnar i depressioner och liknande. Men vi kommer förtsätta att besöka Skönvikt en gång i veckan i åtta veckor även efter operationen. Det känns tryggt, på nåt vis. Att dom tar hand om oss även efter den stora förändringen.

Det här är alltså vägen jag kommer vandra under våren. Jag är säker på att uppförsbackarna kommer blir många och långa, men jag är riktigt taggad. Jag är så inställd på att klara det här att nåt annat känns otänkbart. Jag ska bli opererad i maj.

Bloggen har fått ny design som jag hittade här, jävligt smidigt när man inte förstår sig på PS och kan göra nåt snyggt själv. (Ni kan behöva uppdatera webbläsaren för att se den nya designen)

Framöver kommer nog bloggen handla om den tuffa vägen fram till operationen som går av stapeln i maj. Mitt liv kommer mest bara handla om det de närmsta månaderna. Håll till godo. :)

Imorgon skall jag ta mig till Säter, som är helt sanslöst otillgängligt om man inte har körkort.

Såhär ser min resplan ut. Tack och lov behöver jag inte vänta särskilt länge nånstans, förutom när jag är framme, eftersom jag inte ska vara där förän 13. Men jag har två byten med en minuts mellanrum. Det ska bli spännande. Får väl se om jag tar mig fram alls. Denna resa ska alltså upprepas en gång i veckan fram till maj. Jag känner nästan hur jag jublar inombords. :P

Förstår inte hur man kan vara så korkad och placera kursen i Säter av alla jävla ställen. Vore bra mycket smidigare om det var ett ställe dit det gick bättre med bussar. Suck.

Överallt lamslås jag av hur lätt förgånget livet är. Och hur internet gör att det sker i mitt eget vardagsrum. Olyckorna är inte längre bara en rubrik i en tidning, bloggar ger en en direkt inblick i sorgearbetet som pågår bland anhöriga runt om i Sverige. Och mina tårar forsar.

Det började med Melissa, vars döttrar dog direkt efter förlossningen. Jag har läst varenda inlägg hon skrivit och de första månaderna grät jag som ett barn varje gång jag läste. Numera läser jag med glädje, för hon har hittat styrka i livet och i döttrarnas lillebror. Det känns skönt att veta att efter regn kommer faktiskt solsken, även om det inte ser så ut.

Sen hittade jag till Millesmamma, hennes systers flickvän blev påkörd av en bil i början på november. Hon skriver om Carros kamp om livet, svarar tappert på alla frågor som ställs och beskriver saknaden på ett sätt som inte lämnar ett enda öga torrt. Det är så orättvist. Jag håller tummarna för att det ska gå vägen för Carro, att hon ska återvända till livet.

Igår hittade jag även hit, och får läsa om en 15-årig pojke som blivit påkörd av ett tåg och således omkommit. Därifrån hittade jag in på pojkens systrars blogg, och tårarna var ett faktum.

Och nyss ramlade jag in här. Vet inte riktigt vad jag ska säga, men läsningen fick åter mina tårar att rinna.

Helt plötsligt känns ångesten i mitt bröst bagatellartad. Va fan har jag att må dåligt över? Det finns dom som har det så sanslöst mycket värre. Nånstans känner jag att jag skulle kunna ge mitt eget liv för att dessa människor skulle få slippa lida.

Livet är orättvist.

Originalet till Lars Winnerbäcks "Du hade tid". Jag visste inte ens att det fanns ett original. Fastnade i vilket fall som helst för musikvideon och bestämde mig för att se filmen. Kan lova att filmen, Lost and delirious, fick många tårar att falla innan den var slut. Den gick rätt in i mitt hjärta. Stundtals kändes den fånig, men det gjorde liksom inget. Det var en film jag verkligen tyckte om..