Sandra - Var dag

Jag minns fortfarande den 16:e december som om det var igår. Känslan i hela min kropp när jag vaknade, som om hela världen gått i bitar. Paniken som spred sig i kroppen när inget hjärtslag stod att skymta på den grumliga ultraljudsbilden. Tårarna som strömmade när insikten slog mig som ett baseballträ i mellangärdet. Död. Bortom all räddning. Resan hem för att packa inför att bli inlagd, tom, orkeslös och förvirrad. Att i över tre veckor husera två levande och en död bebis i min kropp. Uppgivenheten när varje ultraljud gjorde beskedet klarare, tydligare. Död. Borta. Ihoptryckt. Sargad äntrade du världen. Illa tilltygad men ändå så lik dina bröder. 7 månader och tre veckor senare har du äntligen fått din plats i maken. Det gör lika ont i mitt hjärta nu, som då. Du ska ligga i vagnen med brorsorna, unte under jord. Fast att jag bara träffade dig igenom min kropp, kände dina sparkar och kullerbyttor, så älskar jag dig. Jag önskar att jag hade fått lära känna dig, veta vem du skulle ha blivit. Vila i frid, mitt älskade barn.