Vecka 29.

Igår gick jag in i vecka 29. Den ödesdigra veckan då Jason inte längre orkade med i min förra graviditet. Veckan då jag blev inlagd i Falun för observation och fick lov att ta in det absurda i att det i min mage låg två levande och ett dött barn. Veckan då liv och död för alltid omvärderades i mitt sinne. Veckan då sorgen la sig som en hinna runt hela mig, utan avsikt att någonsin försvinna. 

Det börjat bli en kula svår att förneka. Den var bara där, helt plötsligt en dag. Och varje dag måste jag bylta på mig stödstrumpor och gördel för att hålla smärtorna någotsånär i schack, och åtminstone inte förvärra saken. Man känner sig otroligt sexig i dessa plagg, höhö. Än bättre blir det ju av de enorma mjölkcisternerna som inte får plats i någon bh. 

Och ni kan inte ana hur skönt det är att fokusera på banala saker som jobbiga kläder, istället för att fundera på huruvida det är döden som är på ingång eller bara en vanlig förkylning. Skruvad i skallen? Jag? Lite kanske.