Plötsligt händer det!

Tvillingarna är inne i någon fantastisk period där de leker superfint. Med varandra. Utan att bryta ihop och gråta om den andre vill ha samma pryl som en själv. Hjärtat stannar ju som vanligt när de sträcker ut näven för att hugga tag i brorsans krampaktigt hållna leksak, men istället för hysterigråt kommer istället kommentarer som: "om du tar den så tar jag den här." Va?! Hur är det möjligt?!

Men så har vi en lillasysterns ekvationen. Hon tar ju helst grejerna å springer. Eller försöker härma grabbarna. Eller putta lite på dom för att få lite uppmärksamhet. Å så kallar hon båda för Ia (hon vägrar konsekvent att andas ett enda ord som låter ens i närheten av Kevin) och säger NEJ till allt. Kevin triggas ofta av henne och blir superarg. De två kan stå i NEJ-JO-krig hur länge som helst om jag inte avbryter och förklarar att lillasyster inte riktigt förstår vad det är hon säger nej till, hon bara säger det. Ian är lite lugnare med syrran å har lite mer överseende, lite längre tålamod. Men även han brister till slut. Vilket jag förstår då hon är en igel som tjattrar konstant. 

Men så häromdagen kom Ian och bad om att få gå upp och vila. De brukar aldrig få ha napp på dagen, men nu hade de just återhämtat sig från magsjuka, så låt gå. Varpå Elza säger: "app, ila". Och då, hör och häpna, tar Ian fram en napp till henne, och tar med henne upp på sitt rum. Min haka nådde golvet. Sen kommer båda ner, Ian är superledsen och först förstår jag inte varför, tror att hon varit jobbig eller så. Men så är han ledsen för att hon inte tar sig upp i hans säng och kan vila med honom. Men va?!?!?! Så gick jag upp och hjälpte till. Och sen kom även Kevin och la sig för att vila. Man ba va? Gurun hela friden gick det här till?

(null)

Men jag var lycklig i de 15 minuter det varade. 😍