Sandra - Var dag

Att fira jul och nyår i en sjukhussal, mina föräldrar som ständigt kom och hälsade på så fort de hade chansen. Och jag minns så väl när jag gav upp. Den 7:e januari. Då jag bönade och bad om att de skulle plocka ut barnen eller sätta igång mig, för jag orkade inget mer. Dagen efter skulle jag få träffa en läkare. Men det hann jag inte, för vattnet gick 7:30 och fem timmar senare var alla tre ute på naturlig väg. 

Tiden som följde efteråt. En annan vånda. En annan smärta. Säga farväl till Jason och se Kevin kämpa för sitt liv i fyra månader. Hans sista operation som fick honom att verkligen sväva mellan liv och död. Beskedet om att vi äntligen fick åka hem. 17 veckor på sjukhus. 16:e december till 22:a april. En evighet att spendera på ett instängt rum. 

Att två år senare få uppleva en till graviditet, med bara ett barn. Ångesten när Jasons dödsbevis närmade sig. Och när jag nån vecka senare blev inlagd med blödningar, i salen tvärsöver korridoren där jag låg med pojkarna i magen. Tacksamheten över att hon stannade kvar tiden ut. Den märkliga känslan att få åka hem dagen efter förlossningen utan krusiduller. 

Tacksamheten väller över mig när jag ser mina vackra barn, glädjen över att de finns hos mig och mår bra. Och ilskan och sorgen över att Jason inte finns där med dom. Den sorgen mättas aldrig, den stannar aldrig av. Jag funderar ständigt på vilken roll han hade spelat i syskonskaran. Hjärtat värker, saknar. Allra helst när hans bröder uttrycker en sorg över att han inte fick leva med dom. Älskade små barn.