Sandra - Var dag

För varje dag som går visar Kevin på väldigt många sätt att han inte fungerar helt precis som andra barn. Han har många tvångstankar och idéer om hur han måste göra för att det ska bli "rätt" och blir det inte, i hans huvud, rätt så låter inte reaktionen vänta på sig. Han blir arg och ibland eskalerar det i utbrott. Dessa utbrott ter sig så att han vrålar. Och vrålar. Och vrålar. Förr kastade han sig baklänges och var på väg att göra illa sig själv, det har dock lagt sig lite, men förmodligen mest för att vi lärt oss att hantera det bättre.

 

Det enda som fungerar vid hans utbrott är avledning. Få honom att fokusera på något annat. Jag har många gånger försökt metoder i enlighet med "nära föräldraskap", alltså att låta barnet ha sin känsla och känna den, inte avleda och inte förminska eller ta bort känslan utan låta barnet ha rätt till sina känslor, fullt ut. Det fungerar inte på Kevin. Hans känsla eskalerar och blir bara allt värre om man inte hejdar den och avleder den. 

 

Det märks kanske extra tydligt på ett barn som har en tvillingbror som följer ens utveckling, att man inte fungerar helt lika. Ian har också sina utbrott, som vilken treåring som helst. Alla vet att treåringar har starka viljor, starka känslor och väldigt hjärna tar till sina röstresurser för att få sin vilja igenom, men det är liksom på en helt annan nivå. När Kevin får sina utbrott är det som om det svartnar, man når inte fram till honom. Du ser att han knappt registerar att man pratar med honom, hela hans medvetande visar med varenda fiber att något inte stämmer.

 

Men så i början på året så upphörde dessa utbrott nästintill helt. Det var bara när han var extremt trött som han liksom inte orkade med sig själv och än mindre omgivningens krav på att man ska sitta vid ett bord och äta mat någon annan bestämt med nå jäkla verktyg som bara gjorde allt besvärligare och som kunde orsaka något mindre utbrott. Jag tog för givet att det var en utvecklingsfråga. Att han klivit in i en ny utvecklingsfas som gjorde honom lugnare, mer tillfreds. Sen hoppade jag av skolan, och utbrotten började igen. Först då kopplade jag vad detta lugn kom sig av.

 

När jag studerade på distans, hade ju gossarna små dagis dagligen för att jag skulle hinna med mina studer. Det blev tydlig vardag och tydlig helg. Men när jag hoppade av skolan återgick vi till oregelbundet dagis som utgick ifrån mina jobbtider. På mitt sexveckorsschema jobbar jag 14 pass. 4 av dom är förlagd på helger. Så i två veckor är dom på dagis ingen dag alls, nån vecka är de där dagligen, nån vecka varannan dag. Vi hann igenom en varannan-dag-vecka innan helvetet brakade lös. Kevin vart som förbytt. Frustrationen låg under huden, han förstod inte längre hur hans dagar skulle se ut, han blev arg, började nypas och slåss, vara elak mot sina syskon. Läggningarna gick från 5 minuter till 2 timmar varje kväll. Två timmars frustrerat gråtande och utfrågande om hur morgondagen skulle se ut.

 

Min pollett trillade ner och jag förstod omgående att grabben är otroligt beroende av rutiner. Mer än jag tidigare förstått. Förklarade läget för personal och förskolechef, som föreslog att jag kommande vecka, som var min lediga, skulle lämna Kevin på dagis 15 timmar. Kevin. Inte Ian. Jag förstod där och då att det inte skulle fungera, men insåg också att jag inte skulle få gehör utan att testa. Dagen då Kevin ensam skulle åka till dagis kom och jag gjorde mitt bästa för att göra det till en positiv grej, men de oförstående tårarna rullade stora på hans kinder. Dagen därpå samma visa. Dagen efter det vägrade jag genomlida det igen. Sorgen i hans hjärta över att inte förstå varför inte Ian fick följa med, varför dom inte fick vara tillsammans. Varför inte båda kunde vara på dagis eller hos mamma. 10 vilda hästar kan inte få mig att göra det igen.

 

Kontaktade såväl BVC som barnpsykologen vi haft kontakt med om Kevin och hans svårigheter och båda stod eniga med vad jag begärde: daglig förskola för bägge gossarna för att upprätthålla rutiner. Veckan därpå vankades möte med förskolechef och personal. Hjärtat var tungt inför mötet. Kände mig usel som mamma. Att begära utökad förskola känns som att säga "Hej, jag orkar inte med mina barn, ta hand om dom ni." Och det var även den käslan förskolechefen förmedlat genom sina "barn behöver sina föräldrar"-kommentarer hon kommit med under våra samtal. 

 

Jag började mötet med att gråta. Jag kände liksom att kämparlusten redan lämnat mig. Men jag förklarade det jag just skrivit här mellan tårarna. Förklarade hur det går ut över hela familjen. Hur ont det gör i mig att se honom må dåligt, och hur de tre månaderna jag pluggade förändrade honom till det bättre. Hur lugn han var, hur närvarande han var. Och hur jobbigt det var att lösningen var så enkel, men så svår att nå.

 

Mötet slutade med att de dagar jag är ledig får jag ha gossarna på dagis 7:45 till 12. Jag fick till och med igenom att lämna före frukost alla dagar, inte bara de dagar jag jobbar. (man lämnar på olika ställen på dagis före och efter frukost, och jag efterfrågade at få lämna före frukost för att rutinen skulle bli lika varje morgon). En bonus jag inte räknat med. Det kändes fantastiskt att bli hörd. Att kampen liksom var slut. Först i slutet av juni ska vi ha möte igen för att utvärdera, men annars kör vi på detta om inget nytt tillkommer.

 

Lättnad!

Med ett sting av dåligt samvete, men det hör väl till när man är mamma?