Ännu en tur till akuten..

I söndags var jag med om nåt av det läskigaste jag upplevt. Kevin hade lite feber på dagen, som alltid när det är tänder på gång, och strax före middagen fick han lite alvedon eftersom han verkade bli allt mer påverkad av febern. (Är barna pigga undviker jag alvedon och låter kroppen sköta det där själv.)

Mitt i middagen stannar Kevin helt, stirrar tomt framför sig och välter nästan av stolen. Tar upp honom i famnen och får ingen ögonkontakt med honom, han reagerar inte det minsta när jag pratar med honom. Niklas ringer 1177, som skickar honom vidare till 112, ambulans behövs!

Jag börjar byta nerbajsad blöja när Niklas kommer fram till 112, då börjar Kevin få frossa och ryckningar, fortfarande helt okontaktbar. Operatören konstaterar att det med största sannolikhet är feberkramper, och att vi måste få ner tempen som för tillfället låg på 40,2. In i duschen med gossen som inte ens han hålla huvudet upprätt. Mitt i allt vankar Ian omkring i halvcirklar, till synes orolig. Stora barnens senaste möte med ambulans var vid moderns bortgång. Paniken inom mig fick absolut inte krypa ut till utsidan, med andra ord. 

Tempen sjunker till 40,1 och vägrar gå ner mer. Packar iordning grejer, ringer mamma för att få hjälp med resten av barnaskaran, allt med en lealös och okontaktbar Kevin i min famn. Ca 15 minuter efter det hela startat kommer ambulanspersonalen, fyra stycken. En trevlig karl pratar med Kevin, och för första gången ser man en reaktion från Kevin, han anstränger sig stenhårt för att kika på vem det nu är som pratar, och då ger sig den andra ambulansen iväg. Det viktigaste ärvtydligen att han blir kontaktbar. 

Väl i ambulansen piggnar Kevin på sig efter en powernap. Han charmar ambulanskillen och pekar runt på allt spännande som finns i bilen. 

Vi körs till Falun där väntan blir lång. En läkare på hela bygget. Väntan och det faktum att Kevin går runt i rummet och leker gör att vi slappnar av lite, vore det livshotande skulle alla svärma runt oss. Men efter två timmar får Niklas nog och ryter i lite, då har inte Kevin fått nåt mot febern på över 6 timmar, och tempen ligger runt 40 hela tiden. 

5 minuter senare kommer läkaren och konstaterar att Kevin är lite lätt förkyld och förklarar att ibland har små hjärnor svårt att hänga med när tempen stiger fort vilket resulterar i feberkramper som ser livsfarligt ut, men som inte är farligt. Mest bara obehagligt för så väl omgivning som den drabbade, som brukar bli väldigt trött efteråt. 

Vid 23-snåret fick vi åka hem, om vi ville. Kände vi oss osäkra fick vi stanna över natten. Men med de tre oroliga barnen hemma i åtanke och lugnad av all info vi fick om feberkramper och det faktum att inga prover visade nåt fel på Kevin, så bestämde vi oss för att åka hem. 

Nerbäddade på vardagsrumsgolvet sov jag sen som på nålar, vaknade vid minsta rörelse Kevin gjorde, men inga fler kramper har det blivit. Tydligen är det vanligt att man får det en gång och sen aldrig mer, och jag hoppas innerligt stt det stämmer. Vill aldrig uppleva detta igen!

Måndag och tisdag har tempen legat runt 38, en liten peak på 39 igår kväll. Var ner för en timme sen och stoppade i en napp, då kändes han inte det minsta varm, så hoppas det gett sig nu. 

Igår spenderade Ian dagen på dagis medan Kevin var hemma med mig. Första gången de separerats så länge, och det märktes. Kevin ropade på Ian många gånger och på dagis trodde de att även Ian började bli sjuk, innan de insåg att han nog mest bara saknade sin bror. Det blir samma upplägg idag, och förmodligen imorrn med. Vill inte skicka Kevin till dagis tidigare än nödvändigt. 

Och sen var det otroligt mysigt att bara ha en gosse hemma. Vilket lugn! Känner ett litet sting av avund mot alla med enlingar, jisses vad man hinner med grejer när man bara har en ligist att se efter. 😉