Sandra - Var dag

För två veckor sen hade jag lite ont i magen. Det gav sig, typ. Sen kom fredagen. Jag var med barnen hos en vän, åt lite mat och magvärken kom tillbaka. Tänkte att jag ätit lite fort eller lite mycket, så som det kan bli när man är magsäcksopererad. Men det gick inte över. När klockan närmade sig midnatt började kallsvetten lacka och jag kunde omöjligt hitta en position i sängen som inte gjorde ont. Jag fick kalla in min mamma och åka till akuten, nåt annat gick inte.

 

Gråtandes av smärta som bara tilltog, undersökte de mig hela natten. Hittade en cysta och såg att tarmarna vridit sig en aning. De kunde inte avgöra vilket av det som orsakade mina smärtor, så på morgonkvisten skickades jag med ambulans till Falun för att även en gynläkare skulle få säga sitt. Det gjordes ultraljud och bestämdes att avvakta, för cystan de såg borde inte orsaka den smärtan. Och nästan hela lördagen passerade innan de insåg att mina smärtor snarare tilltog än avtog och de bestämde sig för att operera mig. Efter 24 timmar av olidlig smärta, fullpumpad med morfin, var jag bara överlycklig över att de äntligen gjorde något. Vad som helst. Bara de närmade sig en lösning på smärtan.

 

Runt midnatt vaknade jag upp och kräktes. Det kändes som att någon hoppade jämfota på min mage så fort jag ansträngde en muskel. Kikade försiktigt ner under täcket och såg den enorma lappen över hela magen. De hade inte lyckats med titthål, utan fått lov att öppna mig helt. Skit också.

 

Söndagen passerade i en dimma av smärta. Försökte ta mig ur sängen, men magen ville inte lyda. Att resa sig utan att magen sammarbetar är en omöjlighet. Det gick inte heller att andas. Tog jag ett djupt andetag kändes det som knivar från magen upp i lungorna. Har man då så ont att man börjar gråta när man försöker resa sig, blir det rätt problematiskt med andningen om även den gör ont. Lite moment 22 så att säga.

 

På måndagen ville de att jag skulle åka hem. Jag bröt ihop. Hur ska jag kunna åka hem när jag inte kan resa mig? Jag tar mig inte på toa, jag kan inte stå upp, jag kan inte vända mig. Hur tänkte dom nu? Jag fick till sist medhåll av en sköterska som såg att jag på riktigt inte tog mig tillbaka ner i sängen när de väl fått upp mig. Den smärtan kommer jag aldrig kunna beskriva. På eftermiddagen kom dock mina räddande änglar. Två fantastiska sjukgymnaster som visade mig hur man tar sig i och ur en säng utan att påfresta magmusklerna. En ny värld öppnade sig och de kunde äntligen dra min kateter och jag kunde börja röra på mig.

 

Tisdagen kom, min panik hade släppt. Allra helst eftersom lungröntgen inte visade nåt avvikande. Jag rörde mig friare, tog en dusch. Fick äntligen prata med de opererande läkarna, både från gyn och kirurgen. Sikten hade varit för dålig, därför hade han fått öppna mig. Cystan de sett var på tillbakagående och inget att oroa sig för. Allt var lugnt.

 

Idag har jag alltså varit hemma en vecka. Niklas har varit en klippa med barnen, för de har jag inte klarat av att ha på egen hand. Vi har setts tillsammans med barnen, och mot slutet av veckan började jag ha ett barn i taget, för att det var vad jag orkade med. Imorgon är första dagen jag ska ha alla tre. Men jag lär nog kalla in min mamma eller någon vän till hjälp, för helt kry är jag inte. Och jag får fortfarande inte lyfta, vilket är svårt att få lilla Elza att förstå. Men läkningen går framåt, det känns bättre för varje dag, och nu kan jag röra mig fritt och vända mig i sängen utan tårar. Det blir bra!