Sommaren kommer!
Sakta men säkert vaknar sommaren. Men jag själv är inkapslad i en oändlig trötthet, till synes utan slut. Kvällarnas tårar går inte att räkna. Frustrationen i hans lilla kropp gör fysiskt ont att bevittna. Jag vill så gärna hjälpa honom, få honom att pussla ihop livet och inse att det inte finns så mycket att vara arg över, men vissa dagar är det omöjligt. Visa dagar rasar ett kaos jag inte rår på.
Snart är det semester. Semester betyder inte i mitt fall vila. Det betyder fyra veckors kamp pga uteblivna rutiner.
Men jag njuter ändock av att solen lyser. Att vi bor fantastiskt vackert. Att vi har underbara vänner. Och att framtiden är vår.