Självinsikt.

Att inse sina begränsningar är inte jättelätt. Särskilt inte när man alltid varit en driven människa som ses som "stark" av alla andra. Det har ju alltid varit underförstått att jag klarar allt, jag som är så stark. Så att behöva inse att det kanske inte var så, var tufft. Väldigt tufft. Det kändes som ett enormt nederlag att uttala orden "jag klarar inte mer, jag behöver en paus". Men att ta det steget, blev min räddning. Att våga vara svag är en styrka, men det är otroligt svårt. 

Det som sen bröt mig loss ur min ilska, var en enkel kommentar från vår parterapeut. "När ni inte är arga och i luven på varandra, så är ni otroligt konstruktiva och duktiga på att hitta lösningar". Det blev liksom som ett uppvaknande. Ilskan löser ju för tusan inte ett skit. Det är när ilskan lagt sig som lösningarna uppenbarar sig. Så enkelt, och samtidigt så svårt. Men det hjälpte. 

Ibland är det de små sakerna som vänder livet upp och ner. Jag är så glad att min familj stått ut med mig, detta halvår av ilska.