Och vips, från ingenstans dyker Jason upp i huvudet. Känslan den där morgonen då jag visste att nåt var fel. Tårarna som rann när det inte gick att se några hjärtslag på den förbannade jävla ultraljudsskärmen. Förvirringen när jag skulle läggas in i Falun. Känslan av att bära två levande och ett dött barn i sin kropp. Korkade kommentarer från okänsliga sköterskor. Otaliga ultraljud som kollade två bebisar noggrannt, men bara passerade hans ihoptryckta kropp i all hast. Det bultande hjärtat när jag skulle få se honom första gången, utanför min kropp. Det vackra farvälet i sjukhusets kapell. Kläderna, filten och nallen han kremerades med. Begravningen. Den ständiga undran om vem han hade varit, hur han hade sett ut. Tomheten som ekar i bröstet över att nån saknas. Jag är inte tacksam över att jag fick "två andra", som så många uttrycker det. Inget barn kan ertta ett annat, och jag är så innerligt arg och ledsen över att han fick lov att dö. Oavsett om jag har 1 eller 10 barn utöver honom. Ingen kan någonsin ta hans plats, leva hans liv.
Tårarna tar aldrig slut. Tänk om det var mitt fel?