Sorg som river.

Och vips, från ingenstans dyker Jason upp i huvudet. Känslan den där morgonen då jag visste att nåt var fel. Tårarna som rann när det inte gick att se några hjärtslag på den förbannade jävla ultraljudsskärmen. Förvirringen när jag skulle läggas in i Falun. Känslan av att bära två levande och ett dött barn i sin kropp. Korkade kommentarer från okänsliga sköterskor. Otaliga ultraljud som kollade två bebisar noggrannt, men bara passerade hans ihoptryckta kropp i all hast. Det bultande hjärtat när jag skulle få se honom första gången, utanför min kropp. Det vackra farvälet i sjukhusets kapell. Kläderna, filten och nallen han kremerades med. Begravningen. Den ständiga undran om vem han hade varit, hur han hade sett ut. Tomheten som ekar i bröstet över att nån saknas. Jag är inte tacksam över att jag fick "två andra", som så många uttrycker det. Inget barn kan ertta ett annat, och jag är så innerligt arg och ledsen över att han fick lov att dö. Oavsett om jag har 1 eller 10 barn utöver honom. Ingen kan någonsin ta hans plats, leva hans liv. 

Tårarna tar aldrig slut. Tänk om det var mitt fel?

Kommentarer:

1 gizze:

Du måste få sörja, vara arg och ledsen..
Skickar massor av kramar till dig <3 Gizze

Svar: Tack! Kram. <3
Sandra Johansson

2 Joanna:

Det kanske låter konstigt, jag vet inte, men jag tänker på Jason då och då. Vi känner ju inte varandra men när jag läste att han inte klarat sig och sedan sydde till honom, den känslan kommer jag nog aldrig glömma. Det var så sorgligt och orättvist. Han har funnits på sitt sätt och du har all rätt att sakna honom. Genom att skriva om honom har han berört även andra. Jag önskar så att han fått följa med sina bröder till livet!

Svar: Oj så glad jag blir att du skriver! Att du sydde kläder till Jason betydde helt otroligt mycket för mig! Det kändes viktigt att han fick nåt med sig. Han har ju funnits inuti mig, levt rövare med sina bröder och att ge honom en värdig avslutning även om han aldrig fick se dagens ljus var viktigt för mig.
Tack för dina ord och för kläderna du sydde, och för att Jason fortfarande finns i dina tankar! <3
Sandra Johansson

3 Eliana:

💚💚💚

Svar: ❤️
Sandra Johansson

4 Bintu Malm Fraser:

Aj så ont det måste göra... Kan inte föreställa mig. Det är klart att ingen någonsin kommer att kunna ta hanns plats. Även om sorgen aldrig kommer försvinna så hoppas jag verkligen att den på något sätt kommer att kännas lättare att hantera ju längre tiden går.

Kram på dig!

Svar: Det är svårt när man ser på de andra två. Man undrar ofta hur Jason passat in i trion, vilken personlighet hade han haft? Det är ju tyvärr bara att acceptera att han inte finns, men sorgen kommer alltid finnas kvar som ett värkande sår. Kram!
Sandra Johansson

5 Anonym:

Jason finns i fler tankar,var själv gravid när du fick dina fina 3. Ingen som följer bloggar till höger & vänster men din följde jag för att se hur det gick för er. När jag själv fick min efterlängtade sladdis hamnade han på barn 26 timmar gammal. Då fanns tankarna på dig,hur fasiken står man ut sitta dag ut & dag in vakandes över sina gullungar ? Jag behövde bara orka med en vecka med hjärtövervakning,ett annat barn utlånat med hemlängtan & ständig oro vad som hänt de stunder jag inte satt vid hans sida. Att förstå din förlust kan jag inte göra,men här lever Jason kvar då min stora tjej frågar nu & då om jag kikat in på trillingarnas blogg.

Svar: Nu blir jag alldeles tårögd. Man tänker inte på hur ens ord kan påverka andra, hur tätt vissa faktiskt följde min blogg genom det svåraste jag upplevt.
Jag vet inte själv hur jag klarade det, när jag läser gamla inlägg förstår jag inte själv hur jag tog mig igenom det. Men det är väl så när man inte har något val, antar jag.
Hälsa din stora-lilla tjej från oss, och tack för er omtanke!
Sandra Johansson

Kommentera här: