När jag för tredje gången åker med kontorsstolen från den ena symaskinen till den andra, kan jag inte hejda känslan som bubblar upp inom mig. Jag minns när jag som 14-åring satt på golvet i mitt rum och sydde gräsliga, gigantiska byxor som min mamma hatade,
med musik skrålandes från datorn. Hur jag drömde om att skapa, att ha ett helt rum bara för att kunna sy. Och nu sitter jag här, nästan 20 år senare, datorn spelar samma playlist som då och maskinerna går varma i det rum jag vigt för att ägna mig åt det
jag älskat två tredjedelar av mitt liv. Äntligen hör jag de monotona tonerna från maskinen igen, äntligen ser jag ett plagg växa fram mellan mina händer, äntligen har en dröm väckts till liv.
I den stunden valde jag att bortse från vardagspusslet som ensamstående, ekonomin som inte går ihop utan nattjobb, ex som sätter sig på tvären, andra ex som skapar kaos, gnagande funderingar om boendet, tröttheten som river och sliter och hotar att
sänka mig, stressen, ångesten och allt annat som ständigt drar mig neråt. I den stunden tillät jag mig att le, njuta av solen och njuta av det jag älskar att göra.