Bergochdalbanan som är mitt liv verkar aldrig hitta någon broms. Alltid är det nåt. Lilltösen har gått igenom springmask och influensa, grabbarna har klarat av femårskontrollen, Kevin kammade noll på sin utredning om npf-diagnos, huset har hamnat på försäljning
igen och framtiden är tillsynes rätt oviss. Jag vet inte om det blir sålt, vart jag så ska ta vägen, eller när. Eller vad vi hittar på om det inte blir sålt. Dessutom svajar min egen hälsa emellanåt och den är svår att prioritera i livets karusell.
Men vilka berg och dalar jag än möter, så känner jag mig lugn. Trygg. Jag har hittat en klipp att luta mig mot. Nån som håller mig i handen när det går i 360 och jag knappt själv hänger med. Ett ankare i stormen. Att mitt liv är ett ständigt kaos
är nåt jag får acceptera, men hur jag hanterar det har förändrats totalt. Kaoset håller sig på utsidan, på insidan är det ro.
Det löser sig. Helt enkelt.
