Breathe.

Jag lyfter upp den späda lilla kroppen ur sängen, vartenda ben under den tunna, bleka huden känns mot mina handflator, trasslar loss sladdar och slangar och sätter mig i min säng med honom i famnen. Den lilla högen av skinn och ben hänger lealös mot min arm, försöker förgäves få honom att vakna till. Huvudet flänger okontrollerat, tungan puttar ut nappflaskan jag försöker mata honom med så drar upp maten i en spruta och matar vis sonden istället. Tittar på den lilla människan som bara någon dag innan sprattlade vilt, tittade runt och glatt åt när det var dags för mat och som nu bara ligger där, helt stilla. En tår som inte går att hejda letar sig ner för min kind och precis samtidigt tjuter maskinen snett bakom mig. En snabb blick på den berättar att pulsen i den lilla kroppen är låg. Någon sekund senare ilsknar pipandet till och blinkandes går från orange till rött: pulsen är farligt låg. Bröstkorgen på den bleka varelsen i min famn har slutat röra på sig och den bleka huden har mirakulöst nog blivit ännu vitare. Jag ropar hans namn, smeker hans kind och skakar om honom. Efter en stund höjs bröstkorgen igen. Ytterligare en stund senare slutar det pipa. Pulsen är åter normal. Fortsätter mata försiktigt. Den lilla pojken är lika lealös som innan, oberörd över det som just hänt. Jag hinner precis få ner min egen puls till det normala innan det piper igen. Bröstkorgen slutar röra sig igen. Skakar igen men får ingen reaktion. Paniken stiger i mig när jag skakar igen, klappar försiktigt på kinden och pustar ut när tredje skakningen får bröstkorgen att höjas på nytt. När det sen bara någon minut senare inträffar en tredje gång tillkallar jag personal som kommer in och vimsar om nässpray. Vad tusan hjälper nässpray om lungorna ändå inte drar in någon luft och hjärtat i det närmaste lägger av? Får liv i honom igen och blir ombedd att lägga honom upprätt på mitt bröst istället. Det verkar fungera, jag känner de svaga små andetagen mot min halsgrop och i samma sekund som jag slappnar av en aning börjar mina tårar rinna. Inuti förbannar jag mig själv för att jag lät dom genomföra en operation han inte ens behövde. I mitt huvud spolar jag tillbaka tiden ännu längre och inser att om jag stått på mig redan innan den där ödesdigra natten då de satte sonddropp, så hade vi inte ens varit här. Ilskan och sorgen turas om att ta plats i min kropp och när jag känner den lilla kroppen röra sig mot min bröstkorg kommer tårarna med förnyad kraft. Så liten. Så svag. Och redan utsatt som försökskanin inför människor som vill leka Gud och visa att dom vet bäst, att dom kan, att dom vet vad dom pratar om. Vad är det för grym, egoistisk värld jag fött mina älskade söner till där de kan låta en pytteliten människa gå igenom det här utan egentliga belägg för det? När jag tänker framåt blir jag rädd. Han ska sövas minst en gång till. 

Kommentarer:

1 Maria Larsson:

Fina ni!! Haft en skitdag från helvetet här hemma och så läser jag hur ni har det och skäms lite! Du skriver så fint så jag gråter hejdlöst härhemma! Om jag ändå kunde göra nåt! Vad som hellst! Känner igen känslan man kan få ibland vad det är för värld man satt sina barn i. Sina älskade oskyldiga små barn! Nu får det verkligen ta och bli bra för er! Annars kommer jag personligen och skäller ut dom jävla virrpannorna ni verkar ha runt er!

Stor kram!!

Svar: Man ska inte jämföra elände! När man är mitt i skiten mår man piss, även om det alltid finns nån som har det värre!

Ja, jag hoppas det vänder snart. Tack för dina ord! <3
Kram!
Sandra Johansson

2 Desiree:

Mina tårar rinner när jag läser ditt inlägg. Önskar ni slapp genomlida allt som ni gör och lider med din stackars parvel som inte får vara någon slags försökskanin. Jag håller alla tummar för att han snart ska bli bra och ni får komma hem och vara en "normal" famlij. Ger er all styrka jag har genom cyberrymden.
Kramar

Svar: Längtar efter en normal tillvaro, men det känns långt borta nu.
Tack! Kram.
Sandra Johansson

3 Mathilda:

Verkligen all styrka till er å pojkarna ♡♡♡♡
Får samma känslor genom dina ord! Fan asså!!!!
Varm kram!

Svar: Tack! Kram. <3
Sandra Johansson

4 Eliana:

Men stackars stackars er! Vilken skräck!
Massor av pepp och styrka!0

Svar: Vedervärdigt är det. Och det fortsätter fortfarande. :/
Sandra Johansson

5 IcaMalin:

Kramar. Ja, kramar i massor. Finns liksom inga ord. Kram

Svar: Kram!
Sandra Johansson

6 Mela:

Älskade älskade vän. Jag går sönder när jag läser detta. Det finns inga ord i världen jag kan skriva till dig för att få det att kännas bättre. Vill bara krama om dig och hålla om dig länge, länge. Älskar dig min vackra, modiga, starka, underbara vän. Min telefon är igång dygnet runt så behöver du någon att gråta/skrika/prata/andas med så ring! Det finns inga avstånd med telefoner! ❤ ❤

Svar: Tack fina du! ❤️
Sandra Johansson

7 helena:

Skickar några styrkeänglar till er! Kram! Helena


Svar: Tack! Kram.
Sandra Johansson

8 Marie:

Tårarna strilar för varje inlägg jag läser, för varje idioti ni utsätts för - ni som borde behandlas med yttersta respekt råkar ut för det ena mer respektlösa galning efter den andra!
Jag hoppas att det blir bra för båda dina skatter så att ni får komma hem till Orsa och börja LEVA. Stora kramar från en fd Orsabo! (träffades väl hemma hos Mela nån gång tror jag)

Svar: Tack så jättemycket! <3
Sandra Johansson

Kommentera här: