Sandra - Var dag

Så vart det sålt till slut. Huset där jag lagt ner så väl pengar och tid som min själ. Både i det materiella så som renoveringar, men också i den familj som huserat där. Där formades jag till en förälder, en bonusmamma, en partner. Där har jag gråtit många tårar i maktlöshet av känslan att inte räcka till, jag har skrattat åt barnas tokigheter och mina tre små har tagit sina första steg där. 

Huset har sett min ilska, min glädje, min sorg och min frustration. Under fem år har det varit min trygga borg, det längsta jag i vuxen ålder bott på samma plats någon gång. 

För ganska precis ett år sen tog jag beslutet att bryta upp den familj vi flätat samman, det liv vi byggt upp. Mina axlar orkade inte längre bördan som ständigt växte och sakta tryckte mig allt längre ner, ner i ett bottenlöst mörker som sakta åt upp allt som var jag. Ett mörker som tog min glädje och min livslust och ersatte det med irritation och uppgivenhet. 

Det här året har varit tufft. Både känslomässigt, praktiskt och ekonomiskt. Jag har fått pussla mer än någonsin för att få vardagen att gå ihop, men jag har också fått pussla med mitt inre för att hitta tillbaka till de där bitarna som definierar mig både som person och som mamma och partner. 

Turerna har varit många, sälja eller inte sälja? Ovissheten har tagit knäcken på mig, ska jag bo kvar eller inte? Vart tar jag vägen om jag inte ska bo kvar? Till slut lades huset ut, priset sänktes efter ett tag och nu är det äntligen sålt. Känslan är dubbel. En black om foten har lossnat, en känsla av att bli fri från ett hus jag inte riktigt hinner med, samtidigt som sorgen skaver i mitt hjärta av att någon annan ska ta över MITT hem. Någon annan ska tapetsera över mina tapeter, rynka på näsan åt renoveringval jag gjort, ställa sina möbler där mina stått. Den stora altanen, den gigantiska gården, de oändliga möjligheterna med alla uthus.. Det är inte längre mitt. 

Ändå går jag mot framtiden med tillförsikt. Lägenheten vi fått är fantastisk. Barnen trivs, jag trivs. Jag känner åter glädje, stressen är som bortblåst ur mitt liv. Och bara vi gjort klart det sista med huset, kan jag stänga den boken som varit så kantad av stress och sorg, och skriva en ny bok. En där mitt eget mående står i centrum. 

Men minnet av huset och det liv jag levde i det, kommer alltid finnas kvar. De ljusa små glimtarna kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat.