Sandra - Var dag

Igår tog jag sista varvet i huset. Jag strök med handen över tapeterna jag satt upp. Studerade barnrummet vi omsorgsfullt planerat och snickrat i ordning. Gick in i rummen vi designat och gjort klara. Ställde mig i det tomma köket som varit hjärtat i huset, där jag såväl skrattat som gråtit, där många diskussioner gjorts, skämt dragits och livsfunderingar dryftats. Jag lät tårarna falla när jag för sista gången gick mot dörren och lät fingertopparna stryka över den skrovliga ytan på skostället vi byggde av saker vi hittade i uthuset. 

Jag låste dörren en sista gång och såg ut över den vackra utsikten på baksidan och hjärtat fylldes av såväl sorg som lättnad. Sorg över att allt arbete man lagt ner går förlorat och försvinner, över att livet jag levde i det huset inte slutade som jag hoppades för fem år sen när jag fick nycklarna i min hand. Men lättnad för att nu är det kapitlet äntligen avslutat. Dörren är stängd och det är dags att lämna det bakom mig och gå vidare. 

Och framtiden känns otroligt ljus. Jag ser framåt med tillförsikt. Om tre dagar sätts betygen i skolan, och jag är förhoppningsvis färdig undersköterska och 1,5 års stress är äntligen över. Dessutom delar jag livet med någon som ser mig, hör mig och hjälper mig. Vi delar lika på allt som ska göras, och när orken tryter hjälps vi åt. I tillägg blir barnen större och med självgående för varje dag som går, vilken ger mig mer tid för återhämtning. Det känns som att en stressande sak efter en annan viker undan och lättar från mina axlar. Nu är det bara att luta sig tillbaka och njuta.