Vem är jag då?

Jag har i hela mitt liv alltid haft ett hett temperament. Det följer med den röda hårfärgen, påstås det. Det har i tillägg gjort att irritation varit mig en trogen följeslagare, en känsla som liksom alltid finns nära till hands. Jag skräder sällan mina ord, säger oftast det jag tycker och tänker, vilket inte alltid är en bra egenskap. Framförallt har det gått ut över mina nära relationer. Jag har blivit stämplad som en bitch, adhd-kärring, den som bara vill ha det på mitt vis annars duger det inte, elak, kall, sur och arg. Allt för att jag liksom inte tar att bli behandlad dåligt. Det kan ha varit allt från att den som gått hemma arbetslös inte lyfter ett finger, till att jag är tillåtande men inte får nåt tillbaka, till vakna nätter utan gengäld, middagslagande 365 dagar om året, fifflande med telefoner jag inte accepterat eller andra grejer som jag helt enkelt tycker är respektlösa mot en partner. Man ger det man vill få, och man delar på det man kan. Gör det mig till en bitch att jag inte tar skit, då är jag gärna en bitch. 

Men så hände nåt. Helt plötsligt träffade jag en människa som fick mig att skratta så tårarna spruta. Som fick min inre stress att lugna ner sig och irritationen att backa undan för trevligare känslor så som skratt och glädje. 

Jag lagar fortfarande mat 365 dagar om året, men lika många gånger slipper jag ta rätt på disken efteråt. Jag tvättar all tvätt, men jag slipper vika in den. Vi delar på de mest självklara sättet utan konstigheter och utan diskussioner. Vi dansar i köket när middagen puttrar, vi skrattar åt varandra när vi slår på ett avsnitt till som gör att vi blir vakna för sent, för dagen därpå hjälps vi ändå åt med barnen, vi delar bördan och garvar oss genom dagen, då gör det inte så mycket stt man är lite trött. 

Vi unnar varandra det vi behöver, utan krav på motprestation. Vi öser kärlek över varandra, för att vi helt enkelt inte kan låta bli, det bubblar bara ur oss. Vi har det mest fantastiska sex jag haft, och jag somnar alltid tätt intill i hans famn.

Så många saker som säkert är självklara för andra i sina relationer, men för mig är det första gången jag upplever det. Första gången jag utforskar rollen som en flickvän som inte behöver vara konstant irriterad utan som går igenom dagarna med lugn och lycka som närmsta känslorna under huden. Jag vet inte vem jag är utan min irritation och min stämpel som bitch, men det ska bli väldigt intressant att utforska det. 
(null)

Kommentarer:

1 Anna Margareta:

Härligt att läsa. Jag tycker du verkar vara en riktigt fin och go tjej!

Svar: Tack ska du ha. ☺️💕
Sandra Johansson

Kommentera här: