Träffad.

En blixt slog ner för tre veckor sen. Jag kunde inte värja mig. Helt plötsligt skrattade jag så tårarna sprutade. Helt plötsligt var jag någons jämlike, dög precis som jag var och behövde inte skämmas för vissa tvivelaktiga val jag gjort i mitt liv. Jag fick helt plötsligt vara bara jag. 

Dessa tre veckor har jag fått ett enormt stöd, kramar när helvetet ringt upp mig och sänkt mig till golvet, peppande ord när kidsen gaddar ihop sig och energinivån varit lika med noll, hjälp med hushållssysslor när jag varit själv med tre sjuka barn, kramar när jag känt mig liten, osäker och värdelös. 

Det var inte meningen. Eller så var det just det, meningen. Meningen att vi skulle träffas nu. Att hans enträgna försök att få träffa mig under en lång period äntligen skulle få genomslag just precis nu. 

Jag vet inte. Men jag vet att det känns bra. Att jag trivs. Att det känns som att jag hittat hem. Hittat mig själv i manlig version. Och jag hoppas innerligt att känslan från dessa tre veckor håller i sig. Länge. 

Kommentera här: