Ett halvt liv.
Mitt hjärta går i tusen bitar. När hon varit ifrån mig 2-3 dagar kunde hon fortfarande berätta lite om vad hon gjort de dagarna. Nu har jag ingen aning. Jag missar halva hennes liv. Jag har ingen aning om vilka äventyr hon är på, vilka sorger hon möter,
vilka människor hon träffar. Hon kan redogöra för dagen före och kanske dagen före det, sen är det liksom blankt i en treårings huvud, och det smärtar mig.
Hennes far och jag har ingen kontakt alls på det viset. Vi uppdaterar bajsläget (hennes mage krånglar en del), hur sömnen varit och om det varit når särdeles speciellt. Annars är det radioskugga. Jag vågar aldrig fråga då det ofta tolkats som
att jag snokar i deras liv, att jag lägger mig i och gottar mig. Men det är ju inte alls det jag är intresserad av. Jag vill bara veta vad mitt älskade barn upplever i min frånvaro.
Och saknaden som uppstår de veckor hon inte är här, är olidlig. Även om hennes konstanta pratande och extrema energi retar gallfeber på mig ibland, är det just de sakerna som gör att det blir extra tomt och tyst när hon åker. Tillochmed pojkarna hinner
börja sakna henne nu när hon är borta längre. De räknar ner dagarna tills hon kommer igen. Tårarna bränner ofta bakom ögonlocken och jag önskar så att de kunde få ringa ett videosamtal till sin syster den veckan hon inte är här, utan att det var något
konstigt eller märkligt. Det är så mycket jag önskar, familjerna emellan, som får förbli en dröm och en utopi. Samarbete måste ske mellan flera parter, annars faller det platt.
Men ont gör det.
Åh vad tråkigt att inte videosamtal funkar. Jag hade tänkt föreslå det när jag bara läst i början av din text. Förstår att det känns jättelänge att vara ifrån varandra, jag hoppas det blir bättre ju större hon blir. Hoppas ni får en underbar sommar!