Sandra - Var dag

Vi försöker lära kidsen värdet av pengar. De får inte allt de pekar på, vi köper inte nytt när nåt går sönder utan de får själva vara med och finansiera lagning, de får inte pengar av oss utan att vi får något i utbyte. Men det är fan så svårt när deras polare dyker upp och skryter om deras 8 spelkonsoler, sminket för 1500 och vinterjackan som kostade 3000. Hur fan ska man kunna förklara för barna att föräldrarna till dessa ungar förmodligen är skuldsatta upp till öronen (med tanke på låginkomstjobben föräldrarna har) och hur det fungerar med avbetalning, räntor och varför det är viktigt att jobba för att få det man vill ha, när andra bara kan peka?

Och i skolan är det inte mycket bättre. Föräldrar tar inte sitt ansvar och ser till att barnen har bästa förutsättningarna för att lyckas. Motgångarna tas med en axelryckning, ett snack med rektorn och sen får man lite plåster på såren, göra några uppgifter vid sidan av och sen fick man godkänt trots frånvaro och tre missade prov. Hur ska jag kunna motiveranungarna att plugga inför det där provet, när det ändå inte spelar någon roll? Okej om någon enstaka särbehandlades pga diagnos eller så, men allt fler kräver silkesvantar och till stor del bottnar det i lathet och slappt föräldraskap. 

Att sen dessutom själv ha en unge med ADD, där motorn och motivationen liksom är trög att rulla igång från start, blir inte lättare av att 98% av klassen lutar sig tillbaka och skiter i skolan, för att deras föräldrar ändå inte bryr sig. Hur lär man ut ansvar i en sån miljö, där hoppet liksom dragit på semester för längesen? Varför ska kidsen bry sig när dom vuxna gett upp?

Men vi kör på. Jag och Niklas är jäkligt eniga om hur vi vill att våra barn ska rustas för framtiden. Vi vill att de ska få med sig värdet av pengar, en känsla av ansvar och respekt för människor omkring sig. Många gånger kämpar vi i motvind och uppförsbacke i det samhällsklimat som omger våra unga, men det innebär inte att vi ger upp ändå.