Jag lever än!
Med näsan strax ovanför vattenytan kämpar jag vidare. Vissa dagar känns det fortfarande otroligt tufft. Tårarna har varit många den senaste månaden. Det svåraste är nog att få fram hur det känns, hur jag mår. Jag är ju alltid den där starka, den alla litar på kan fixa allt och ta sig igenom allt. Att faktiskt bli hörd när man försöker dra i bromsen och be om hjälp, är betydligt svårare än jag trodde det skulle vara. Folk blir liksom chockade när jag säger att jag inte pallar, som om att jag skämtar eller så.
Och i tillägg så är ju inte Niklas helt ute ur sin utbrändhet än, så han fungerar inte heller på helfart än. Det är ju som dömt att bli slitningar, både på var och en för sig och på oss som par. Och såklart hela familjen. Alla påverkas av att maskineriet gnisslar och knakar och inte fungerar som sig bör. Dessutom har det bråkats med föskolan också, vilket nog kräver sitt eget inlägg, och det har knappast gjort livet lättare.
Denna vecka har jag jobbat varannat dygn. Första gången på 1,5 år som jag jobbar dygn. Kan säga att det blev en lite väl kraftig start för både mig och resten av familjen. Jag har knappt sett mina barn på hela denna vecka. Sluta 8 på morgonen, lämna kidsen på dagis för att åka hem och sova, hämta, äta, lägga, börja igen kl 8 morgonen därpå och sen repeat. Hela veckan. Eftersom det är lördag idag slapp jag ju dagislämningen på morgonen, men de sorgsna blickarna när jag for hemifrån satte sig som pilar i mitt hjärta. Det var tungt att åka hemifrån idag. Kommande vecka är också mycket jobb, och inskolning av Elza. Sen är jag långledig. Det behövs!
Nu blickar vi framåt. Jag drömmer ständigt om att hitta ett sätt att bli egen och försörja mig utan att behöva ha en arbetsgivare, men har inte kläckt en tillräckligt bra idé än, haha. Men drömma får man!
Kärlek.