Sandra - Var dag

Igår, för tre år sen var det den där dagen som hamnar på topp tre av en av mina värsta dagar i livet, strax efter Jasons dödsdag. Dagen då Kevin, efter flera undersökningar och många timmars gallskrikande, flögs till Uppsala med helikopter i all hast. Helgens undersökningar hade stressat honom, och denna söndag för tre år sen så visade en röntgen att det fanns gas i tarmväggarna. Vilket kan få tarmen att dö. 12 dagar gammal och inte ens 1800 gram tung så lastades han in i en rymdskeppsliknande kuvös och flögs iväg. Jag fick åka taxi, som sniglade sig fram. Aldrig har en bil åkt så sakta. Aldrig innan hade jag varit ifrån mina barn så länge.

 

Ian vart kvar i Falun, för det fanns inte plats i Uppsala. Mamma kom för att hålla honom sällskap och ge honom närhet. I Uppsala beslutades omgående om operation för Kevin, för att kunna rädda så mycket som möjligt av tarmen. Och för att rädda hans liv. Min värld stannade där och då. Drog till hotellet jag skulle bo på under operationen som skulle ta 3-4 timmar. Hatade att få lov att bo så långt borta när den pyttelilla människan med mitt hjärta i sin hand skulle genomgå det värsta tänkbara.

Plågan att på kvällen sitta vid hans säng, med hans hand runt min tumme, utan att få ta upp honom. Höra de små kvidandena av smärta, se alla slangar, knopparna på magen där de lagt upp stomin, andningshjälpen han nyss blivit av med i Falun. Men på kvällen tvingade han upp sina ögon och tittade på mig, ögonen lysta av kämparglöd. Min lilla kämpe. Den opererande läkaren berättade att hon imponerats av Kevin. Han klarade sig otroligt bra. Och mycket av tarmen skulle nog gå att rädda.

 

 

Den där dagen för tre år sen blev startskottet för tre långa månader på sjukhus. Först 22 april gick skjutsen hem till Orsa. Under dessa månader gick vi igenom väldigt mycket tillsammans. Han opererades flera gånger till, han fick svårt med andningen efter varenda gång. Han åkte på uttorkning, han blev ett experiment för läkare som ville visa sig duktiga och kunna bättre än mig, det litade inte på mig som suttit vid hans sida dag och natt. Han fick sig en tiodubbel dos antibiotika, hans CVK pajade, vi skjutasdes otaliga gånger mellan Uppsala och Falun. Sista operationen skickade honom till barnintensiven, med oklara bud om huruvida han skulle leva eller inte. Undersökningar, dropp, läckande stomipåsar, röntgen.. Skulle kunna göra listan på händelser precis hur lång som helst.

Men här står vi idag. Med en pigg, envis och otroligt karaktärsstark liten kille. Han har ett ärr tvärs över magen som vittnar om vad han varit med om, men annars kan du inte ana att hans start varit så tuff som den var. Han är på riktigt den starkaste människa jag mött. Jag är så innerligt tacksam över kämparglöden han visade den där första dagen, och som sen höll i sig hela tiden, och håller i sig än idag.