Sandra - Var dag

Vid tre bytte Niklas av mig men vid halv sex var det återigen uppstigning, mammas famn är det enda som duger. Och så fortsatte det hela dagen. Jag fick inte sätta ner henne. Enda stället att sova på var mammas famn.  Min mamma lånade tvillingarna över natten, även de stora sov borta för att kunna lägga fokus på lilltösen. Hon krånglade fram till 22, sen sov hon till 9 på morgonen. Det hade vänt!

Så kom natten till söndag. Kevin vaknar och vill ha vatten. Det händer aldrig, om han inte är sjuk. Morgonen kommer och hans mun inspekteras. Röda små sår i hela gommen och mängder av blåsor under tungan. Han var dock väldans obesvärad av dom under dagen och humöret var oväntat bra. Tills natten kom. Han har gråtit och gnytt sig igenom hela natten, i symfoni med Elza som helt kommit ur sina sovrutiner. Varannan timme har jag fått ge smärtstillande av olika slag för att han alls ska sova. 

Nu på morgonen är det samma ynkliga gnyende. Han har ont precis hela tiden. Och jag förstår honom. Den största blåsan är snäppet mindre än en tio-krona. Föytande frukost intagen, placerad i soffan med en glass i näven och mamma gömmer sig på toa och fulgråter. 

Det är när sånt här händer som jag inser att min kropp ännu inte har några ork-reserver. Jag lever med näsan ovanför vattenytan och det går liksom bra, tills det stormar och jag sjunker direkt, kippar efter luft och får panik. Känner mig så otillräcklig. Förstår hur oerhört sliten jag är i kroppen när jag inte kan hantera några dagar av sjuka barn. När tårarna konstant bränner bakom ögonlocken och ilskan och irritationen bubblar i mellangärdet. Allra helst när jag vet att det finns en småtting till i huset, som ännu inte har några blåsor. Och jag vet ju att det bara är en tidsfråga. Det känns som att det aldrig tar slut.