Lukten av en vägg..
Här ekar det tomt. Tysnaden ligger som ett tjockt täcke i bloggen. Det är väl helt enkelt så att livet kom lite ivägen, blev lite för jobbigt att hantera, och då vart det helt sonika tomt här.
Jag anar att jag varit med näsan och hänt inne i den berömda väggen. Jag hoppas dock att jag bromsade i tid och fick stopp på det hela, så jag inte bara fördröjt kraschen.
Det kom några dagar då min hjärna la av. Minnet fungerade inte. Kom inte på varför jag befann mig där jag var, vart jag var på väg, vilken tid barnen skulle hämtas eller vad vi planerat för middag. Jag kunde kolla kalendern en gång i minuten, och ändå glömma vad jag just läst och sen missa de inbokade mötena.
Stubinen blev kortare, gråten blev vardag och orken liksom bara försvann. Men trots det fanns det ett jobb att sköta, en praktik att göra klart, skolarbeten att färdigställa, fem ungar med olika krav och en utbränd make med noll förmåga till att vara självgående.
Jag insåg till sist att det var dags att dra i bromsen. Fort. Jävligt fort. Så en hysterisk fredag beslutade jag mig för att hoppa av skolan, efter en veckas funderande. Att ta in ny information när man snittar 3 timmar sömn per natt känns ändå inte jättelätt, och skolan var det enda som jag snabbt och enkelt kunde kapa bort utan större ekonomiska problem.
Det kändes dock som ett enormt misslyckande. Att erkänna att man inte klarar och orkar det man vill. Att när jag äntligen gjorde nåt för mig själv, fick jag lov att avbryta. Men när beslutet väl var taget och avbrottet genomfört, lättade mina steg en hel del. Sakta sakta börjar orken återvända. Och jag kan ju faktiskt hoppa på skolan igen när Elza insett att det är skönt att sova.
Jag känner dock att vägen tillbaka är lång. Längre än jag trodde. Även om det lättat en del, så bränner tårarna under ögonlocken dagligen, stubinen har inte växt ut helt och minnet är fortfarande inte vad det borde. Jag känner mig trasig, defekt.
Det svåraste är ju att hitta plats för återhämtning i en familj på sju personer där en inte sover, två är inne i vidrig treårstrots, två har Aspberger-problematik (varav den ena dessutom är mitt i tonåren med allt vad det innebär) och en behöver påminnas om precis allt som ska göras. Det är väldigt lite plats för Sandra att bara vara Sandra. Men jag lär nog börja prioritera det snart, innan korthuset rasar helt.